Etiketter
Alva Noto, Andreas Tilliander, Andy Stott, Ø, Blackest Ever Black, Cybotron, Electronica, elektronisk, elektronisk musik, Fatima al Quadiri, Håkan Lidbo, Holly Herndon, house, Juan Atkins, Kyoka, Mika Vainio, Mika Vainio & Joachim Nordwall, Minimal Techno, Model 500, Mokira, Pan Sonic, Raime, Raster Noton, Shackelton, Taragana Pyjarama, Techno, TM404, towLie, Voltfestivalen
Efter en månad av avslutningar, festivalande och slutligen en något kort och välförtjänt semester är Phonographique tillbaka med ett antal recensioner från dessa festivaler med mera. Först ut är Voltfestivalens femte upplaga som gick av stapeln för nästan en månad sedan.
Voltfestivalen på Uppsala Konsert & Kongress har under de senaste åren visat sig vara ett vinnande koncept. Jag erinrar mig att konsertkoordinatorn och producenten på UKK, Patric Kiraly har kallat festivalen för Konserthusets största satsning, tillsammans med Uppsala Sacred Music Festival, som UKK erbjuder allmänheten om hösten. I likhet med Voltfestivalen är den sistnämnda ett återkommande inslag på Konserthuset.
I år har UKK satsat ännu större, bredare och dessutom mer jämställt. -Vilket också har uppmärksammats både internationellt och nationellt, såväl innan festivalen som i recensioner efteråt. Målet var 50/50, vilket man nog ändå får säga uppnåddes.
En av festivalens mer intressanta akter, Fatima al Quadiri, spelade på Foajéscenen. Hennes ibland psykedeliska techno varvades med en och annan hiphopremix. En passande artist för den passande tidpunkten 21.30, då de flesta besökare ansluter sig till festivalen. Vilket också festivalledningen tycks ha märkt då al Quadiri är en av Volts första akter för kvällen. Foajén rymmer även en annan utmärkt dj i sitt bås. Svenska towLie gör ett långt och väldigt varierat dj-set där hon bland annat spelar hård techno och mjukare house.
En av Voltfestivalens större bokningar, Holly Herndon, som på snabb tid gjort sig erkänd som både magnifik producent av, såväl som vid kännare på ämnet elektronisk musik (hon har en doktur på ämnet), gästade Sverige redan i mars, tillsammans med Andy Stott. Den spelningen gjordes för en sittande publik men det är här, på en riktig inomhusfestival bland ljudisolerade väggar som Herndon hör hemma, för en stående publik. Innan hon fått gång i takten (som för ett ovant öra kan vara svår att märka) skruvar somliga i publiken sig en aning, vissa går rentav. De flesta blir kvar. Sen bryter musiken ut i den fantastiska produktion som Holly Herndon världen över hyllats för och folk vågar sig till att dansa, aningen.
Men de som besöker Voltfestivalen enkom för att dansa bör hålla sig i Foajén, eller vänta till senare på natten. Under kvällen, och specifikt i Sal B spelar både brittiska Raime och japanska Kyoka varav ingen av dem speciellt dansanta. Raime, som huserar på det tillika brittiska skivbolaget Blackest Ever Black. Såsom skivbolagsnamnet antyder är det just sådan musik som Raime producerar. Kyoka skiljer sig däremot från mängden. Signad till Raster Noton, Alva Notos (som besökte 2011 års upplaga av festivalen) skivbolag. Hennes spelning känns mycket mer experimentell och egensinnig än flera av de andra spelningarna på festivalen, bara Holly Herndon går snäppet längre.
En annan experimentell akt är finska Mika Vainio. Egentligen skulle han ha spelat med en bandkollega och därmed utgjort duon Mika Vainio & Joachim Nordwall men då den sistnämnda inte kan komma av okänd anledning spelar Vainio upp det egna materialet. Vainio som gjort sig känd dels i en annan mer känd duo, Pan Sonic, och under monikern Ø. Det är dock den musik som han gjort under sitt eget namn som han spelar på Volt.
Att producera musik under flera olika alias verkar vara en stående trend inom den elektroniska musiken vilket Andreas Tilliander ger prov på. Som en av hjärnorna bakom festivalen har han under olika alias sitt eget namn och Mokira har han tillsammans med Håkan Lidbo spelat på festivalen flest gånger. I år spelar han dock som det nya projektet TM404, som visat sig vara ett av årets musikaliska höjdpunkter. Eftersom att skivan han gjorde i detta alias spelats in live blir även spelningen på Volt fantastiskt bra.
Innan kvällens höjdpunkt nås vid halv två-snåret hinner vi se en kort stund av Taragana Pyjarama och Shackelton innan festivalens absolut största bokning, förmodligen någonsin, går på scen. Den moderna technons skapare, Juan Atkins och hans Model 500. Han ser lite trött ut, technons skapare, och har dessutom blivit missvisad att han befinner sig i Stockholm. Det gör inget, blir mest bara en kul detalj tillsammans med den intressanta och något omoderna visuals av bildspel tagna av vad som ser ut att vara bilder hämtade ur googles bildsök och slutligen producerade i Windows Moviemaker. En rolig kontrast till Voltfestivalens i övrigt fantasiska visuals. Men det är ju inte för Model 500’s visuals vi är där. Vi är där för musiken. Och den får vi. Vi får mer än så, vi får även Cybotron och det är vi evigt tacksamma för.