Etiketter
Försommaren 2010 lyssnade jag otroligt mycket på två då förhållandevis rätt lika band, det ena var Best Coast som ännu inte hunnit släppa sin studiofullängdare och det andra var Beach Fossils, som just släppt sin debut. Båda band har sedan dess följt samma mönster men kommit att låta rätt olika.
När Best Coast släppte sin första fullängdare förändrades ljudbilden markant. Studiosoundet passade inte bandet lika bra, trots det växte populariteten. Hos Beach Fossils, som ju redan hade ett utpräglat lo-fi-artat sound var det främst under livespelningarna som bandet tenderade att inte låta lo-fi alls. Därvid låg kritiken.
Beach Fossils samarbetade sedan med Jack Tatum, från Wild Nothing på EP:n What a Pleasure, på vilken ljudbilden förändrades i en tendens liknande den Best Coast gått igenom tidigare. Även nu, när Beach Fossils precis släppt sin tredje skiva, Clash the Truth befinner sig detta giv på samma nivå, är av samma karaktär som den föregående och två år äldre EP:n. Hade det dock inte varit för EP:n så hade glappet mellan den självbetitlade debuten och den nya skivan varit större. What a Pleasure
blir den naturliga övergången till detta nya sound.
Kanske är det DIIV som kommit att förändra Beach Fossils tongångar. DIIV, som ju består av en del Beach Fossils, flera delar andra band (och som för övrigt gjorde en av förra årets bättre skivor) för verkligen tankarna till Clash the Truth och det alltmer studioanpassade soundet.
Även om de två senaste given inte nåt samma nivå som Beach Fossils gjorde för tre år sedan så bär de på otroligt bra låtar. Exempelvis ”Clash the Truth” och ”Taking Off” från den senaste skivan, eller titelspåret till What a Pleasure. Än så länge är dock deras debut den bästa. Få låtar slår den känsla som skivans helhet ger mig. Bara sådana låtar som ”Sometimes”, ”Youth” och ”Golden Age” ger mig gåshud, för att använda ett klyschigt intryck.