Hands

Etiketter

ambient, Axel Willner, Drone, Hands, Kompakt, Loops of Your Heart, The Field

Det verkar te sig som att Axel Willner är oförmögen att producera fram dålig musik. Musikproducenten som nyligen blev framröstad som den mest hipsterige artisten idag med sitt The Field-projekt, är i år aktuell med det nya projektet Hands. Hands är mer drone än tidigare projekt men lutar även mot ambient. Det känns på ett sätt märkligt att Willner valt att producera fram ett helt nytt projekt och en ny imprint på skivbolaget Kompakt, när han redan har Loops of Your Heart. Ett annat projekt som han startade upp i januari 2012. LoYH’s musik är mycket mer ambient än exempelvis den musik Willner skapar i The Field, och skiljer sig därmed från tidigare alster hos Willner. Där har istället Hands och LoYH mer likheter. Kanske främst i låten ”Cries” som producerats fram i det senare projektet. Tydligt är att Axel Willner vill fokusera på drone när han gör musik med Hands.

Tonerna, eller låtarna om så vill, på The Soul is Quick (albumtiteln på Hands-projektet) inspireras flitigt av Berlin, vilket både hörs och syns tydligt i låttitlarna igenom de tyskklingande namnen ”Beelitz-Heilstätten  pt. […]”.

I en intervju har Willner sagt att han tycker om att ge två år per varje projekt. Att det är den tid som krävs för att arbeta fram låtar, ge dem tid och slutligen finslipa. Så det lär dröja innan vi hör något från Hands igen men Loops of Your Heart lär vara desto närmare, om det projektet inte funnit sin ersättare i just Hands.

Radiohead

Etiketter

Atoms for Peace, Coldplay, Electronica, elektronisk musik, indie, Radiohead, Thom Yorke

Det är förundransvärt hur ett så stort och vida känt band som Radiohead har lyckats behålla sin stämpel som underdogs och masterminds i så många år utan att kommersialiseras. Många skulle säkert ifrågasätta detta påstående men faktum är att Radiohead faktiskt inte en enda gång under dessa år som bandet släppt skivor låtit sig bli för kommersiella. Andra band, som tidigare följt samma tradition har dessvärre fallit för frestelsen, tänk Coldplay, men Radiohead har kontinuerligt satsat rätt. De har åkt transibiriska järnvägen under turné för att inte påfresta klimatet, de har ideligen bedrivit en sund och etisk ideologi, främst för miljön, de har valt sina samarbeten med eftertanke och de har inte under alla dessa år av fantastiska skivor och stycken släppt en enda ”Best of”-skiva (ärketecknet på att du som band släppt taget och all moral).
Det blir på något vis överflödigt att gå in på detaljer i skivor som The Bends, OK Computer, In Rainbows, Hail to the Thief, Amnesiac, etc. Jag kan istället, för att namedropa ytterligare beröra senaste skivan The King of Limbs, som förutom var en fantastisk liten skiva också var alldeles för kort, närmast EP i sitt omfång av blott åtta låtar. Samtidigt var det en del av helheten. Dubbelsingeln Supercollider/The Butcher som kom ut samma år, 2011, platsade inte alls på ovan nämnda skiva.

En annan aspekt som gör att Radiohead sticker ut i jämförelse med liknande band är deras bredd. Skivorna Kid A respektive debuten Pablo Honey skiljer sig från varandra i till ganska stor del. Debuten är en solklar indieklassiker med ”Creep” som främsta låt och Kid A rör sig mer åt det elektroniska hållet med ena foten kvar i indien. Två genrer som Radiohead kommit att röra sig mellan frekvent genom årens gång, inte minst på tidigare nämnda The King of Limbs.

Efter Thom Yorkes Atoms for Peace-projekt från förra året är det sagt att Radiohead ska börja arbeta på nästa skiva. Det borde rimligen vara i detta nu. Förmodligen slår nästa skiva ner som en bomb, precis som förra gången Radiohead släppte en skiva. Precis som de vill ha det.

Einstürzende Neubauten

Etiketter

avant garde, Blixa Bargeld, Deutsch Amerikanische Freundschaft, ebm, Einstürzende Neubauten, experimentell, Gudrun Gut, industriellt, Liaisons Dangereuses

Den här bloggen har kommit att behandla band, artister och konstellationer i övrigt som vi som skriver här gillar, kanske nyligen upptäckt, sett på diverse festivaler eller spelningar och vi tyckt vi borde uppmärksamma lite extra. Vi har också skrivit om musik som vi fullkomligen älskar och som vi ständigt återkommer till, även fast det kanske tar flera år. Musik man återupptäcker gång på gång. För mig är Einstürzende Neubauten sådan musik, och eftersom jag nyligen fann mig själv återupptäcka dem tyckte jag det var lämpligt att även skriva ett inlägg om dem.

EN, som jag lite enklare väljer att förkorta dem till, startade upp i dåvarande Västberlin 1980 men konstellationen förändrades redan 1981. De mest beryktade medlemmarna är Blixa Bargeld, bandets frontman och Gudrun Gut, som tidigt lämnade men än idag producerar fantastiskt bra solomusik. Musiken var redan från början rent avantgaristisk. Man använde sig, och gör fortfarande, av dammsugare, kundvagnar, betong i en mix med traditionella (läs vanliga) instrument.

Några år tidigare hade Bargeld startat upp ett annat stilbildande band i en snarlik genre: Liaisons Dangereuses. Detta tillsammans med Beate Bartel (som kom att bli en del av Einstürzende Neubautens första uppsättning) och Chrislo Haas som efter Liaisons Dangereuses fortsatte att göra ebm och industrimusik i DAF, Deutsch Amerikanische Freundschaft.

Idag är EN fortfarande aktiva, men släppte senaste albumbet Alles Wieder Offen (min personliga favorit) 2007. På grund av bandets avantgardistiska betoning är en vanlig fördom att bandet gör sådan musik som är direkt svårlyssnad eller kanske bara innehåller slagverk. En grundlös fördom om man ser till flera av EN’s skivor. Ovan nämnda är exempelvis ganska lättlyssnad med ett par hårdare undantag. Även Perpetuum Mobile, Silence is Sexy eller Tabula Rasa är betydligt lättare att ta till sig än exempelvis Kollaps eller Halber Mensch.

För att nyansera bilden har jag dock fått med två typiska prov på Einstürzende Neubautens förträfflighet som band. Det ena betydligt mer industriellt eller avantgardistiskt om så vill, från 1983. Det andra nästan popigt eller åtminstone elektroniskt och lugnt.

Varg

Etiketter

Abdulla Rashim, Acronym, Blackest Ever Black, deep house, metal, Minimal Techno, Northern Electronics, Perc, Regis, Techno, Ulwhednar, Varg, Xhin

Northern Electronics är en nystartad skivlabel från i år. De tenderar att producera fram och ge plats åt en mörkare form av svensk minimal techno och deep house. Inte helt olik utländska musikproducenter som Regis, Perc eller Xhin. Northern Electronics skulle därmed kunna liknas med det brittiska skivbolaget Blackest Ever Black, som exempel. Hittills har Northern Electronics endast gett ut ett par 12″ och skivor av Acronym och Varg, samt Varg- och Abdulla Rashim-kolaborationen Ulwhednar.

Varg skulle kunna liknas vid ett ofrivilligt minimal techno-mastermind. I intervjuer kan man läsa att Varg egentligen var en sucker för metal som av en vän presenterades för minimal techno vid ett tillfälle och på ett personligt plan slogs av hur enkel den elektroniska musiken borde vara att skapa. Ett kort tag därefter sitter han hemma och lägger ut de första egna tonerna på en soundcloud. Dock inte under betäckningen Varg.

Nu, några år senare, då Varg är det officiella projektet och efter att ha producerat fram både flera EP’s och LP’n Misantropen börjar Varg bli ett namn att räkna med. Metalingångarna är kanske inte direkt tydliga men Vargs egenartade minimal techno- och deep house-fusion låter väldigt intressant i jämförelse med mycket annat som produceras under samma betäckning. Det går även att säga om Ulwhednar och övrigt som Northern Electronics ger ut.

Ett norrländskt mörker, som hörs genom musiken passar bra i likhet tillsammans med Skellefteåbaserade Varg.

https://soundcloud.com/northernelectronics/varg-misantropen-lp-ne1

Tim Hecker

Etiketter

ambient, Drone, Norbergsfestivalen, Oneohtrix point never, Tim Hecker, Tim Hecker & Daniel Lopatin

Svår och obskyr musik har ibland den tendensen att ta sig till allmänhetens eller åtminstone den mer elitistiska sfärens intresse. Sedd för sig själv är drone och ambient precis en sådan typ av genre, vilken endast en viss typ av människor intresserar sig för och vill lyssna på. Ibland ligger dock kanske inte fokuset just på artisten utan musiken i sig, det blir credigt att lyssna på en viss sorts musik för en viss typ av människor, samtidigt som musiken (i detta fall just ambient och drone) fortfarande lockar de individer som ursprungligen lyssnade på genren. Och det är här Tim Hecker kommer in.

Hecker, som på ett fantastiskt vis skapar en explosionsartad fusion av ambient och drone hyllas både av den Norbergsbesökande musikälskaren av obskyr och svårsmält elektronisk musik, samtidigt som han hyllas av vintagehipstern i Brooklyn. Absolut inget fel med det, fenomenet är fascinerande. Det har gjort att Tim Hecker nåt mycket större publik än de flesta andra musiker som gör samma typ av musik. Ett liknande uppsving har nog bara Oneohtrix Point Never kunnat känna igen sig i. Passande nog har de båda, Tim Hecker och Daniel Lopatin samarbetat fram skivan Instrumental Tourist som låter, ja, ungefär som man kan gissa. Respektive artist låtproduktioner som överlappar varandra.

Men det är förstås inte detta samarbete som hör till det mest intressanta som Tim Hecker producerat fram. Årets skiva, Virgins, tillsammans med hans skiva Ravedeath, 1972 är istället de produktioner man bör rikta ögonen och öronen på om man är ny för Heckers musik. Precis som all annan drone och ambient är musiken svårlyssnad, som sig bör (åtminstone när det kommer till drone). Virgins är aningen mer lättlyssnad men påminner faktiskt också mer om Oneohtrix Point Nevers första skiva Replica, på en del spår.

Övriga EP:s och LP:s som Hecker framställt är absolut värda att lägga ner tid på. Framförallt enspårsEP:n Norberg, från Nobergsfestivalen. Även Mort Aux Vaches, också den ett spår lång, är väldigt bra. Vanligtvis är Hecker bättre på att göra skivor som innehåller många korta spår, framför den vanligare metoden; att göra långa skivor med få spår.

https://soundcloud.com/experimedia/tim-hecker-daniel-lopatin

Moby

Etiketter

Electronica, elektronisk musik, elektroniskt, Moby, The Flaming Lips

Turen har kommit till att skriva om Moby, Richard Melvilles alias, främst med tanke på hans nya skiva Innocents.

Moby har sedan 1990-talet rört sig i nästan samtliga elektroniska musikstilar. De senaste åren har han dock kommit att fastna för en ljudbild som dök upp redan för över tio år sedan, efter den klassiska skivan Play. Play, som i sig faktiskt är en väldigt mångfacetterad skiva blev Melvilles absoluta genombrott och låg förmodligen också helt i tiden. Sedan dess har skivorna rullat på precis som innan, med större och mindre genomslag. Alla skivor har sina egna höjdpunkter, även om de kanske inte når samma nivå. Förutom 18, som är oerhört välproducerad.

Men sedan Play och 18 har den stora massan, inte visat sig lika intresserad för Richard Melville. Vilket jag själv i och för sig inte ser som ett bakslag. De skivor som han efter 18 har producerat har ju inte heller nåt samma nivå. Vilket de två senaste skivorna Destroyed och årets Innocents ger prov på. Innocents försöker visserligen. Melville samarbetar med flertalet artister, däribland The Flaming Lips frontman Wayne Coyne. Just dessa samarbeten hör till höjdpunkterna, i övrigt blir skivan svag. Det som verkligen irriterar, på både Destroyed (som även den har ljuspunkter) och Innocents, är just att ljudbilden låter så mycket Moby är det blir tråkigt. Förutsägbart och tråkigt. Jag funderar över hur Richard Melville själv inte tröttnar på att hela tiden låta exakt lika dant i olika varianter.

Uppenbarligen är det ingenting han själv funderar över, eftersom han låtit på samma eller liknande sätt i över ett decennium men för att han ska göra sig lite mer intressant borde han försöka återfinna den skaparglädje man kan se att han hade under 1990-talet, när han producerade album som Go eller Ambient och som faktiskt ledde fram till genombrottet Play.

The Field

Etiketter

ambient, Drone, Kompakt, Loops of Your Heart, Minimal Techno, Techno, The Field

En natt i slutet av augusti i år befinner vi oss på Gretchen i Berlin. Vi är här för att se Axel Willner framträda som The Field. Ovan med det tyska och framförallt berlinska klubbklimatet blir väntan och framförallt längtan till Willners scenframträdande långt i form av ett tidsmässigt utdraget framträdande av en DJ som helt uppenbart kan sin sak, men med tanke på kvällens senare gäster egentligen bara lämnar folk förväntansfulla på vad som skall komma efter. Efter närmare en och en halv timmes väntetid sker det dock. Den tunga technon byts ut mot någonting helt annat, ett dovt bakgrundsljud som blir högre och högre. Samtidigt flyttar sig den skara människor som vuxit under den senaste halvtimmen sig närmare mot scenen. Axel Willner har använt och bjuder förutom sina mästerverk som The Field även på låtar han gjort som Loops of Your Heart.

En månad och ett par veckor efter det, tillbaka i Sverige har The Fields nya album kommit. Cupid’s Head. Ett album på sex låtar som beskrivits, inte bara av Willner själv som ett mörkare album än hans tidigare produktioner, utan även av den nästan enade recensentkåren. Precis som varenda gång förut som Axel Willner presenterat ett nytt projekt eller album är det innovativt, fantastiskt och överträffande det mesta annat som getts ut. Likaså var det när From Here We Go Sublime och Looping State of Mind kom ut. Även när det nya projektet Loops of Your Heart med skivan And Never Ending Nights släpptes var det i sig något smått fantastiskt, även om just den skivan inte fick så mycket uppmärksamhet.

Det bör väl knappast tilläggas att The Field hör till den här bloggens absoluta favoriter, vilket säkerligen kommer synas när vi summerar 2013 års bästa album. Nu är det bara att lyssna, lyssna och vänta på nästa produktion. Willner har ju själv sagt att tvåårsloopar. Varje projekt kräver två år per album och det börjar närma sig för Loops of Your Heart.

https://soundcloud.com/kompakt/cupids-head
https://soundcloud.com/kompakt/the-field-then-its-white

Hakobune

Etiketter

ambient, dark ambient, Drone, Hakobune

Bandcamp är en fantastisk plats för den som letar efter nya och spännande musikupplevelser. För den som inte är bekant med konceptet är det helt enkelt en hemsida för musiker och producenter att lägga upp respektive musikaliska verk till valfritt pris, och mycket är även gratis.

Väldigt mycket som finns där är också riktigt bra, annat är mindre bra, som sig bör. En av de artister jag själv hittat genom denna sajt är Hakobune, en japansk artist som dessvärre är ganska hemlig av sig. -Även det något som ofta kännetecknar sajter som Bandcamp. Hemligheten och lättheten att publicera sina musikaliska alster, få såväl pengar som cred för det utan att behöva skriva under med eget namn, vilket alltså möjliggör att Hakobune kan vara så hemlig han vill vara.

Musiken kan beskrivas som någonstans i gränslandet mellan mjuk ambient och rispig drone i en skön combo. Ibland gränsar det även mot den betydligt mörkare formen av ambient som brukar betecknas ”dark ambient”. Till största delen består dock musiken av nästan vaggande tongångar som verkligen talar för sig själva. Ett riktigt guldkorn. Man påminns om solljuset en riktigt klar höstdag eller sena midvinternätter. Det är lätt att använda stora ord när man talar om denna typ av musik, men det känns verkligen i låtarna. Musiken är på intet vis svår att ta till sig, speciellt inte för den redan trogna ambientlyssnaren.

Oneohtrix Point Never

Etiketter

ambient, Boards of Canada, Drone, elektronisk musik, experimentell, noise, Oneohtrix point never, Squarepusher, Tim Hecker, Tim Hecker & Daniel Lopatin, Warp

Det har gått två år sedan Daniel Lopatin och hans Oneohtrix Point Never debuterade och uppmärksammades av en enad kritikerkår världen över. Såväl musiksajter som magasin och dagstidningar skrev, recenserade och kritiserade något som kändes nytt och originellt. I måndags släpptes uppföljaren till Replica, kallad Problem Areas.

Problem Areas är annorlunda än debuten. Förmodligen bror detta till största del på att det är en ny form av debut för Lopatin. Lopatin, som har testat på mycket under de två år som gått sedan Replica släpptes, debuterar med den nya skivan nämligen på Warp, ett skivbolag som bör ses som det absolut största inom elektronisk musik och som inte drar sig för att signa och ge ut snäv och ibland strikt avantgardistisk musik. Skivbolaget som idag huserar Boards of Canada och Squarepusher med flera andra, kan nu räkna Oneohtrix Point Never som en av de sina.

Och Oneohtrix Point Never har verkligen mycket gemensamt med sina Warp-kollegor. Likheter som kunde höras även innan Problem Areas släppts. Den nästan melodiska noise som Lopatin skapar i sitt projekt tar sig uttryck även på denna skiva, även om det känns mer städat, nästan kliniskt. Även om exempelvis Squarepusher ofta gör sig påmint, på just denna skiva, är det ingenting man bör fastna vid. Oneohtrix Point Never är egenartad och bör ses som sådan.

Förutom Oneohtrix Point Never har Daniel Lopatin även gjort gemensam sak med Tim Hecker. Inte helt osökt låter detta projekt precis som om någon tagit Heckers fantastiska ambient och slängt på nyanser av Oneohtrix Point Never lite här och var. Alltså inte så att man höjer på ögonbrynen, men heller inte så att man känner sig sömnig.

Den som verkligen uppskattar Oneohtrix Point Never har även en god anledning att kolla upp de EP’s som producerats under samma namn. Sedan Replica har Lopatin arbetat flitigt, vilket jag tidigare påtalade, även bortsett från Hecker-samarbetet, vilket har resulterat i bland annat Returnal, -en inte helt lika fantastisk skiva som Replica. Även om den befinner sig på samma plan.

Förhoppningsvis kommer Warp-sammarbetet att ge oss ännu en skiva som Replica. Skulle Lopatin få till det städade sound som Problem Areas ger oss, tillsammans med den perfektion vissa av låtarna på Replica uppbådar skulle jag personligen vara mer än lycklig.

https://soundcloud.com/warp-records/oneohtrix-point-never-zebra
https://soundcloud.com/oneohtrix-point-never/song1opn

65daysofstatic

Etiketter

65daysofstatic, elektroniskt, Eurosonic Festival, industriellt, math rock, metal, postrock, Sigur Rós, The Cure

Det finns en avart av den på senare tid populära genren postrock som kallas för math rock. Denna musikstil skiljer sig från den tidigare genom att blanda ovanligare rytmer med starka gitarrslingor, på sätt och vis en mer experimentell form av postrock.

Det är denna typ av musik som kännetecknar det brittiska bandet 65daysofstatic, från Sheffield. Ibland har musiken en tendens att nästan närma sig vissa former av metal och borde verka svårlyssnad för den inte inbitne lyssnaren, men framförallt hos detta band finns det låtar och absolut skivor som är värda att lyssna på, även om man vanligtvis inte skulle lyssna på vare sig postrock eller liknande stilar. 65daysofstatic är nämligen ett exceptionellt bra band, som inte värjer sig från att upptäcka nya marker.

65daysofstatic har sedan debuten släppt ett flertal LP’s och lika många EP-skivor och B-sidor. Samtliga bevisar och visar på gruppens bredd inom genregränserna. Den senaste skivan, Wild Light, som utkom i början av september påminner om ett idogt malande med sina tunga, bombastiska ljudmattor med synthinslag (inte helt olikt den skiva som Sigur Rós presenterade i somras), förra skivan We Were Exploding Anyway, är istället mer elektroniskt inspirerad samtidigt som One Time for All Time är den skiva som placerar sig närmast industrirock och metal.

Som om bredden inte skulle vara nog agerade de även förband åt The Cure under en turné för ett antal år sedan och spelade även i Sverige. The Cures sångare och enda beständiga person, Robert Smith, bjöd de även in att ge röst till på ”Come to Me” från We Were Exploding Anyway. Förutom detta besök i Sverige har spelningarna sedan dess dock uteblivit och istället koncentrerats till hemlandet och övriga Europa, exempelvis på showcasefestivalen Eurosonic Festival i Holland.