Etiketter
A Sunny Day In Glasgow, chillwave, dream pop, elektronisk, indie, MillionYoung, Washed Out
Samma höst jag började plugga var det två band som under de första veckorna var ständigt återkommande. Det ena var det lilla projektet MillionYoung och det andra var A Sunny Day In Glasgow. Till musiken är båda projekten relativt lika varandra. Det skulle utan större problem gå att placera in dem under den numera tämligen förvirrande rubriken chillwave. En genre som idag, anno 2012, sällan mera används. Denna genrebeskrivning är kanske inte alls så typisk för just A Sunny Day In Glasgow (eller för MillionYoung) som för exempelvis Washed Out, -som också gjorde sig känd ungefär samtidigt.
A Sunny Day In Glasgows musik kanske bättre skulle kunna definieras som elektronisk indie eller under den något diffusa musikstilen dream pop (i Sverige ibland kallad drömpop). Främst av allt gillar Ben Daniels, som numera driver projektet att experimentera fram olika ljud som han skapar mjuka melodier med, vackert tonsatta av hans tvillingsystrar Robin och Lauren. Från början drev Daniels A Sunny Day In Glasgow med Ever Nalens efter att de båda återvänt från Storbritannien men efter att Nalens lämnat bandet fortsatte Daniels på egen hand, vilket han fortsatt med idag som enda konstanta medlem.
Ben Daniels har med A Sunny Day In Glasgow varit mycket produktiv vilket har resulterat i flertalet singlar, EPs och skivor. Senaste och något mörkare skivan Autumn, again kom hösten 2010 och bestod av flera smått fantastiska låtar som Drink Drank Drunk och Violet Mary haunts me OR Loss of forgetfulness on Renfrew Street (en stor vikt tycks läggas vid namnen). Även om Autumn, again är en vacker skiva är föregångaren från 2009, Ashes Grammar, ännu bättre och framförallt vackrare. Detta främst tack vare skivans, och förmodligen A Sunny Day In Glasgows, bästa låtar; mästerverket Passionate Introverts (Dinosaurs) och den kanske något långa Close Chorus.
Enmansbandet, som man kanske egentligen borde kalla projektet, har utöver förmågan att skriva smått fantastiska låtar och ge dem perfekta namn även en utmärkt förmåga att vara personlig på ett vis som inte alls känns pretentiöst eller överdådigt. Detta märks tydligt på A Sunny Day In Glasgows första skiva Scribble Mural Comic Journal. För även om melodierna, sången och sångtexterna betyder även låttitlarna mycket. På denna skiva får titlarna ofta tala för sig själva, mer än på senare giv. Skivans bästa låt heter som exempel Panic Attacks Are What Make Me ‘Me’.